Jag trodde jag var säker
Min vän sa förra veckan detta: Det funkade alltså inte att fly?
Nej. Det funkar inte att fly. Jag vet det. Jag vet bara inte hur jag slutar.
Jag vet att jag har dig
Rättelse: När jag skrev det senaste inlägget var jag arg, och förklarade nog inte situationen tillräckligt bra. Min familj stöttar mig, det gör de. Men de förstår inte att när jag agerar på vissa sätt, ställer vissa frågor, lägger mig i vissa saker (för att jag är orolig för att det ska uppstå situationer där jag får panikångest), så gör jag det för att min panikångest är sämre nu. Jag tror att de är trötta på att jag har panikångest, det suger energi av dem, vem skulle vilja att ens barn har det liksom... Det jag stör mig mest på är att de inte inser hur stor del av mitt liv panikångesten har. Men saken är den att jag inte berättar, för när jag berättar så ser mamma så ledsen ut, och hon är tillräckligt stressad som det är. Jag vet inte om jag har rätt att vara arga på dem när jag inte involverar dem. Det är väldigt bra att de inte läser min blogg. För jag kan inte berätta allt för dem nu. Kanske senare, när jag mår bättre. När Monstret är besegrat, eller åtminstone döende.
Igår var en dålig dag. Jag vågade inte gå hem för att min bror var ute hos en kompis, och han skulle gå hem själv. Allt jag kunde tänka var: han kommer inte hem han kommer inte hem han kommer inte hem. Jag vet att om jag hade åkt hem hade jag hämtat honom själv. Han är nio år, han kan gå hem själv. Och när min panikångest kommer ivägen får inte han utvecklas, och träna på att bli stor. Därför åkte jag inte hem. Jag messade min vän istället och sa att jag behövde prata. Sen satt jag i hennes säng, grät och tittade på Sex and the City medan hon strök mig över ryggen. Hon är min äldsta bästa vän, och jag vet att jag alltid kan komma till henne om det är något.
Även om jag inte har en familj som kan lyssna så har jag vänner, fina vänner som kan vara tysta och stryka mig över ryggen när jag behöver det. Och är det kris så kan jag gå till mina föräldrar. Men jag gör det helst inte eftersom att det tär så på dem.
Hemmet
Hemmet ska väl vara en plats där man mår bra? Där man kan slappna av och stressa ner.
Att vara hemma är allt annat än avstressande för mig. Min panikångest är djupt rotad i hemmet, och min bror. Jag är rädd för att han ska försvinna och det har över åren gjort att jag har ett extremt stort kontroll behov när det gäller honom. Jag måste hela tiden veta var han är och det kan jag inte göra. Han är snart 10 år, är ute, med kompisar och är inte bra på att passa tider.
Förut fick jag en panikattack varje gång han var två minuter sen. Nu är det värre.
Jag orkar ofta inte vara hemma. Det är för jobbigt.
I min hjärna är det inte helt otroligt att han skulle försvinna. Att han blir kidnappad, något jag själv var väldigt rädd för som barn.
Jag känner hur jag blir tusen kilo lättare varje gång jag går hemifrån. Jag får tillbaka min energi och min vilja att göra saker. Kort sagt hamnar jag i ett depprimerat läge varje gång jag kommer hem.
Inte helt lätt kan man säga.
Orkar inte vara positiv om detta nu. Orkar bara inte.
Torgskräck
Agorafobi, eller torgskräck som det också kallas ibland, handlar (som jag har uppfattat det) i princip om att man får ångest av att vara runt människor.
Enligt wikipedia: "Agorafobi är en fobi för offentliga platser. Det är en allmän missuppfattning att personer som lider av agorafobi är rädda för öppna platser. Det är snarare befolkade offentliga platser speciellt under trängsel som är ångestskapande. Man gör en uppdelning av agorafobi utifrån huruvida patienten lider av panikattacker eller inte."
Jag har inte agorafobi vilket jag självklart är glad för (om man nu kan vara glad överhuvudtaget att man har någon form av panikångest syndrom) men jag vet andra som har det. Som jag har uppfattat det är hemmet ofta en säker plats för dem, relativt riskfri från PÅ-attacker. För mig är det tvärt om. Risken för en attack är som störst när jag är hemma då min ångest är kopplad till att min yngre bror ska försvinna.
Att vara rädd för att gå hem, oavsett vad man är rädd för, är en fruktansvärd känsla. Häromdagen tänkte jag, att om det inte hade varit för att jag får ångest hemma, så skulle jag ha problem med att kliva upp ur sängen på morgonen. Så på något väldigt konstigt sätt är jag tacksam över min panikångest... på något extremt konstigt sätt...
