Daglig strid- om PANIKÅNGEST

Min vän sa förra veckan detta: Det funkade alltså inte att fly?

Jag tar ett steg i taget. Igår tog jag ett litet steg itaget. Min hjärna sa åt min att hoppa av bussen och stanna på stan. Men jag åkte hem. Tankar som: han är borta, han är kidnappas, han kommer inte hem! rörde sig i mitt huvud. Som tur var ringde min vän precis då, nästan som om hon visste att jag behövde nåt annat att tänka på.

Rättelse: När jag skrev det senaste inlägget var jag arg, och förklarade nog inte situationen tillräckligt bra. Min familj stöttar mig, det gör de. Men de förstår inte att när jag agerar på vissa sätt, ställer vissa frågor, lägger mig i vissa saker (för att jag är orolig för att det ska uppstå situationer där jag får panikångest), så gör jag det för att min panikångest är sämre nu. Jag tror att de är trötta på att jag har panikångest, det suger energi av dem, vem skulle vilja att ens barn har det liksom... Det jag stör mig mest på är att de inte inser hur stor del av mitt liv panikångesten har. Men saken är den att jag inte berättar, för när jag berättar så ser mamma så ledsen ut, och hon är tillräckligt stressad som det är. Jag vet inte om jag har rätt att vara arga på dem när jag inte involverar dem. Det är väldigt bra att de inte läser min blogg. För jag kan inte berätta allt för dem nu. Kanske senare, när jag mår bättre. När Monstret är besegrat, eller åtminstone döende.

När familjen inte riktigt förstår. När de vet men inte förstår. När man försökt förklara minst 100 gånger. När de fortfarande blir arga ochh upprörda när man kommenterar nåt utifrån panikångesten.

Hemmet ska väl vara en plats där man mår bra? Där man kan slappna av och stressa ner.

Det här ska jag säga inför 16 stycken UNFare på en ledarutbildning. Lite nervöst!

Panikångest. Det har nog många av er hört talas om, det kan till och med vara så att ni har läst om det i någon psykologikurs eller liknande. Kanske känner ni någon med panikångest. Det är inte ovanligt men det är svårt att säga hur många som har det. Enligt statistik från Aftonbladet lever 45 000- 135 000 svenskar av det, men jag kan inte säga att det är 100% sant, aftonbladet är inte känd för sin trovärdighet precis.

När Lisa bad mig komma och prata om panikångest så var jag lite tveksam. Jag har bara mina egna erfarenheter och tankar att förmedla, samt vissa basfakta. Jag var lite tveksam på vad jag kunde tillföra till ledarutbildningen. Jag är fortfarande lite tveksam. Men samtidigt tycker jag att allt för få människor har kunskap i panikångest och jag bidrar gärna till att få ut lite info om det.

Jag har levt med panikångest i snart 10 år och för mig har det varit en ständig strid. Men innan jag går in på det tänkte jag förklara lite kort vad panikångest innebär.

Att få en panikattack handlar mycket om att tolka en viss situation som en katastrof. Det handlar om hur man tänker och sedan hur kroppen reagerar på det. Ett bra exempel är en som min psykologilärare tog upp för ett år sedan.

En man åker i sin bil med sin dotter. Hon berättar att hon ska flytta till ett annat land och vara borta i tre år. Det kommer som en chock för pappan och han får ångest av tanken på att dottern ska lämna dem. Detta går förstås över när chocken har lagt sig. Tre dagar senare ska han ta bilen igen, och när han sätter sig i bilen får han en panikattack. Varför? För att han tolkade situationen som farlig på grund av att han tidigare fått en panikattack i en liknande situation. Självklart är det många andra faktorer som också spelar stor roll, som stress och övriga händelser i livet.

Det som kan hända rent fysiskt

Hjärnan tolkar fara
Andningen ökar, eller så håller du andan
Det leder till att hjärtat slår fortare
Och pulsen ökar
Adrenalinet sätter fart
Kallsvettningar
Svindel
Spänningar över hela kroppen
Darrningar och skakningar i kroppen
Kvävningskänsla
Illamående

Man kan även få obehagskänslor, tankar på att man håller på att förlora kontrollen, bli galen och dö.

På grund av alla de här symtomen så är det inte ovanligt att man tror att det är något fysiskt fel på en, hjärtproblem eller liknande. Ofta går man till läkaren. Självklart hittar man inget fel, eftersom att det inte sitter i hjärtat, eller någon speciel muskel eller levern eller liknande. Det sitter i hjärnan, och sättet man tänker. Det är ganska konstigt att tänka att tankar har sån stor effekt på oss, att vi kan få fysiska, ”verkliga”, symtom. Och vad som är viktigt att veta är att symtomen är helt ofarliga. Jag hade en diskussion för ett tag sedan, med en vän och jag berättade att jag har panikångestsyndrom. Han reagerade starkt och svarade: Men det är väl farligt? Man kan ju få hjärtattacker och sånt. Nej det får man inte, inte om man inte redan ligger i farozonen för hjärtattacker och liknande.

Jag skulle säga att panikångest är hur man reagerar på tankar, men också lite hur man tänker. Katastroftankar är väldigt vanligt bland människor med panikångest. Att man alltid utgår från att det värsta har hänt. Svarar inte en vän i telefonen så har han/hon varit med om en olycka och ligger någonstans längs vägen och förblöder.

Agorafobi (torgskräck)
Många med panikångest har även något som heter agorafobi, även känt som torgskräck. Det innebär att man är rädd för stora folksamlingar, där risken är stor att få panikattacker är stor. När det har gått riktigt långt så kan man vara så rädd att man isolerar sig hemma och inte våga gå ut. Jag har inte agorafobi, som tur är, men jag vet de som har det.

KBT
Det som hjälper effektivast mot panikångest är utan tvekan KBT behandling- kognitiv beteende terapi. Det handlar om att man ska tänka på ett annat sätt, styra tankarna och inte styras av dem. Man ändrar också sitt beteende kring attackerna och lär sig att de inte är farliga. Detta kan låta ganska lätt, att lära sig att de inte är farliga. Saken är att situationerna och katastroftankarna är så verkliga att det är svårt att tänka att, jaja detta är bara en panikattack, och? Men det är just det man måste lära sig att tänka. Man måste utsätta sig för det som skrämmer en, om och om igenom, tillsman lär sig hantera det. Jag brukar säga att det är som en boxningsboll som du hela tiden måste slå tillbaka, för annars kommer den tillbaka och slå dig i huvudet.

Vad man kan göra som utomstående
Som utomstående kan man egentligen inte göra särskilt mycket, panikångest är väldigt privat, en eget monster man måste strida med. Men som vän, eller släkt eller ledare men man vara där om personen behöver prata. Visa förståelse. Det som verkar enkelt för dig, till exempel att gå och handlar, kan var extremt svårt för någon med panikångest. Ställ inte för höga krav, det kan skapa onödig stress. Men framför allt, prata om det, förutsatt att personen vill prata om det. Oftast hjälper det väldigt mycket att känna att man är hörd, som med allt annat.

Om du är med när någon får en panikattack så finns det några saker du kan tänka på:

Håll dig lugn, personen genomgår något extremt privat och kanske inte vill prata om det.
Pressa dig inte inpå, det kan öka stressen.
Var där.

Men det är som sagt väldigt privat, alla vill ha olika saker. Fråga personen vad han/hon vill att du ska göra, utifall att hon/han får en panikattack.

Det viktigaste är att förstå att även om det inte är farligt, så kan personen som får en attack känna det som att han/hon håller på att dö, och det måste man respektera och inte bara skratta bort.

Jag hittar inspiration från lite olika ställen, bland annat en blogg av en tjej som skriver om sin panikångest. Hon skrev detta:

"Jag är numera arg på min sjukdom. Riktigt jävla förbannad faktiskt. Jag retar upp den och är villig att slåss mot den. Med den.

Jag har börjat tänka "Kom igen nudå! - Ge mig allt du har" "Är det här allt du har att komma
med?" "Ynklit. Värre har det varit" "Ös på nu då, gör mitt liv till ett helvete!" "Jag bryr mig inte!"
Och det hjälper verkligen. Jag utmanar min panikångest-attack, jag visar att jag tål mer, att jag är
stark. Jag brukar tänka att jag skrämmer den. Erkännandet gjorde mig väldigt självsäker."
Källa:http://panikangestattack.blogspot.com/

Nu har jag berättat för min bästa vän om min blogg och har sagt att hon ska börja följa den. Jag har ändrat min åsikt lite, jag tror att våra nära behöver veta vad som händer med oss.

det är inte lätt

det är inte lätt att resa sig

att fortsätta när det är mörkt ute

det är inte lätt
det är inte lätt att känna
att sprida glädje omkring sig när man knappt har glädje till sig själv

det är inte lätt
det är inte lätt att le
att porträttera ett samlat yttre när man rasar inombords

det är inte lätt
livet är inte lätt
och när livet själv spottar en i ansiktet och säger
va fan står du upp för?
vad gör man då?

det är inte lätt
men man måste fortsätta gå
resa sig igen
känna
le

det är inte lätt
men det är ingen som sagt att livet ska vara lätt

Idag har jag bara trampat vatten. För att hålla mig ovanför ytan. Jag har kännt mig ensam, liten och rädd. Lusten att krypa ihop till en boll och inte komma fram föränn det är vår och min panikångest har gått över är överväldigande stor.

"Jag har börjat tänka "Kom igen nudå! - Ge mig allt du har" "Är det här allt du har att komma med?" "Ynklit. Värre har det varit" "Ös på nu då, gör mitt liv till ett helvete!" "Jag bryr mig inte!" Och det hjälper verkligen. Jag utmanar min panikångest-attack, jag visar att jag tål mer, att jag är stark. Jag brukar tänka att jag skrämmer den. Erkännandet gjorde mig självsäker."

Agorafobi, eller torgskräck som det också kallas ibland, handlar (som jag har uppfattat det) i princip om att man får ångest av att vara runt människor.

Ibland, när jag tycker synd om mig själv, när jag tycker att livet är så sjukt orättvist så tänker jag, att det hade kunnat vara värre. När jag är djupt nere i ett svart hål utan att se himlen så försöker jag jag tänka, att jag har allt bra tur, egentligen. Jag har väldigt många positiva saker i mitt liv; mina vänner, min fotoförening, skolan och mina framtidsdrömmar är bara några av dem. Jag vill väldigt mycket med mitt liv och det har bara börjat!

Panikångest är inte helt lätt att förklara i text men jag ska göra mitt bästa, med hjälp av citat från olika hemsidor.

När min panikångest började ta form gick jag i tredje klass, i mellanstadiet. Mina föräldrar tog med mig till BUP och där fick jag hjälp att hantera ångesten.

Jag har väldigt fina vänner, underbara människor som jag kan prata med om nästan allt. De vet att jag har panikångest men jag tror ändå inte att de riktigt förstår hur stor del av mig själv panikångesten är, eller rättare sagt, hur mycket den har påverkat mig.