Rättelse: När jag skrev det senaste inlägget var jag arg, och förklarade nog inte situationen tillräckligt bra. Min familj stöttar mig, det gör de. Men de förstår inte att när jag agerar på vissa sätt, ställer vissa frågor, lägger mig i vissa saker (för att jag är orolig för att det ska uppstå situationer där jag får panikångest), så gör jag det för att min panikångest är sämre nu. Jag tror att de är trötta på att jag har panikångest, det suger energi av dem, vem skulle vilja att ens barn har det liksom... Det jag stör mig mest på är att de inte inser hur stor del av mitt liv panikångesten har. Men saken är den att jag inte berättar, för när jag berättar så ser mamma så ledsen ut, och hon är tillräckligt stressad som det är. Jag vet inte om jag har rätt att vara arga på dem när jag inte involverar dem. Det är väldigt bra att de inte läser min blogg. För jag kan inte berätta allt för dem nu. Kanske senare, när jag mår bättre. När Monstret är besegrat, eller åtminstone döende.