Hålet är djupt
Idag har jag bara trampat vatten. För att hålla mig ovanför ytan. Jag har kännt mig ensam, liten och rädd. Lusten att krypa ihop till en boll och inte komma fram föränn det är vår och min panikångest har gått över är överväldigande stor.
Jag kommer ihåg när jag var stark. När jag trotsade min ångest och utelämnade mig åt den, inte orädd men beredd på strid och stridsvillig. De som såg mig nu skulle kalla mig desertör. Jag är för rädd för att våga. Feg och liten känner jag mig.
En del av mig vill tänka att jag är modig, modig som inte ger upp helt, som trotsar självmordstankar helt och fullt. Men en del av mig tänker att jag redan har gett upp, att det faktum att jag inte kan försöka tillräckligt är ett tecken på att striden är vunnen, av någon, eller något, annat.
Hålet är djupt. Och jag har inte tagit mig upp ur det ännu.
Kommentarer
takeawaythepain
Tack för din kommentar :)
Det jag råkade ut för igår var alldeles fruktansvärt.
Fick elaka kommentarer om panikångest, "de som har sådana syndrom är bara sjuka i huvudet" och liknande.
Det är svårt att vara stark när allt runt omkring en bara rasar ner. Men vi måste fortsätta kämpa, vad har vi för andra val?
Ta hand om dig! :)
Trackback
