Att vara hemma är allt annat än avstressande för mig. Min panikångest är djupt rotad i hemmet, och min bror. Jag är rädd för att han ska försvinna och det har över åren gjort att jag har ett extremt stort kontroll behov när det gäller honom. Jag måste hela tiden veta var han är och det kan jag inte göra. Han är snart 10 år, är ute, med kompisar och är inte bra på att passa tider.

Förut fick jag en panikattack varje gång han var två minuter sen. Nu är det värre.

Jag orkar ofta inte vara hemma. Det är för jobbigt.

I min hjärna är det inte helt otroligt att han skulle försvinna. Att han blir kidnappad, något jag själv var väldigt rädd för som barn.

Jag känner hur jag blir tusen kilo lättare varje gång jag går hemifrån. Jag får tillbaka min energi och min vilja att göra saker. Kort sagt hamnar jag i ett depprimerat läge varje gång jag kommer hem.

Inte helt lätt kan man säga.

Orkar inte vara positiv om detta nu. Orkar bara inte.