Lust for life
Ibland, när jag tycker synd om mig själv, när jag tycker att livet är så sjukt orättvist så tänker jag, att det hade kunnat vara värre. När jag är djupt nere i ett svart hål utan att se himlen så försöker jag jag tänka, att jag har allt bra tur, egentligen. Jag har väldigt många positiva saker i mitt liv; mina vänner, min fotoförening, skolan och mina framtidsdrömmar är bara några av dem. Jag vill väldigt mycket med mitt liv och det har bara börjat!
Fyll din dag med positiv energi! Tänk på alla roliga saker du ska göra, rada upp dem i sinnet när det känns som att du är på botten och kämpar för att hålla dig ovanför vattenytan.
Vad är panikångest?
Panikångest är inte helt lätt att förklara i text men jag ska göra mitt bästa, med hjälp av citat från olika hemsidor.
"Panikångest eller paniksyndrom är en psykisk diagnos för en form av ångeststörningar, vilken återkommande ger oförutsedda panikattacker med hög ångestnivå."
Det är den första meningen om panikångest från Wikipedias hemsida. Vissa situationer eller saker utlöser panikattacken, och det är väldigt olika från person till person vad det är. Oftast är det kopplat till en händelse, något man har varit med om som utlöste ångest. Men även andra saker kan utlösa panikångest.
I ett tidigare inlägg skrev jag om mina symton vid en attack:
- Kallsvettningar
- Accelerande puls
- Obehagskänsla
- Värmesvallningar
- Spänningar över hela kroppen
- Tankar på att förlora kontrollen
- Känslor av att jag håller på att dö
Vad mer vill ni veta? Ge mig några riktlinjer så ska jag göra mitt bästa för att följa dem.
Början- tredje klass
När min panikångest började ta form gick jag i tredje klass, i mellanstadiet. Mina föräldrar tog med mig till BUP och där fick jag hjälp att hantera ångesten.
På BUP fick jag träffa en manlig psykolog som förklarade allting för mig, med hjälp av "barnsliga" liknelser. Han sa att jag skulle föreställa mig ångesten som en kanin och att varje gång jag oroade mig så skulle jag tänka att mina orostankar var som morötter för kaninen. Ju mer jag oroade mig desto större blev kaninen/ångesten.
Efter att ha gått på BUP i ungefär ett år mådde jag bättre, och jag kunde hantera situationen.
Mina vänner
Jag har väldigt fina vänner, underbara människor som jag kan prata med om nästan allt. De vet att jag har panikångest men jag tror ändå inte att de riktigt förstår hur stor del av mig själv panikångesten är, eller rättare sagt, hur mycket den har påverkat mig.
Jag vill inte berätta för dem hur svårt jag har det eftersom att jag är rädd för att skrämma dem. Därför vet de inte om den här bloggen, och det gör inte min familj heller. I nuläget har mina föräldrar tillräckligt mycket att oroa sig för eftersom att min bror står på kö för en BUPutredning. Kanske skulle jag må bättre av att berätta för dem hur tufft jag har det, men jag tvivlar på att de skulle må bättre. De vet att jag har panikångest och de vet att jag har en sämre period nu. Mer behöver de inte veta. Det här är min strid och ingen annan kan klara av det åt mig.
Att ta strid
Det är inte alltid lätt att fortsätta kämpa. Att inte ge med sig för känslan att fly.
Mina panikattacker brukar innehålla följande symtom:
- Kallsvettningar
- Accelerande puls
- Obehagskänsla
- Värmesvallningar
- Spänningar över hela kroppen
- Tankar på att förlora kontrollen
- Känslor av att jag håller på att dö
Kort sagt är det ingenting jag ser fram emot. Och enda sättet att bli av med attackerna är i princip att utsätta mig själv för senarier där jag vet att jag kan få attacker.
Men efter att jag har utsatt mig själv för såna här situationer under en längre tid så lär jag mig själv att hantera dem, och då kommer de inte lika ofta.
Det är det allting handlar om för mig. Att ta strid och utsätta mig för det jag fruktar mest. Och det är sällan lätt.
För mig kommer panikattackerna i perioder, bättre perioder och sämre perioder. Just nu befinner jag mig i en sämre period, med nästan konstant ångest, så kallad generaliserad ångest, eller GAD. Rädslan för en panikattack har ökat kraftigt under det senaste halvåret och jag har mot bättre vetande givit in och undvikit striden. Det har gjort att min ångest har ökat drastiskt.
Nu står jag inför en ny stridsperiod och jag är fruktansvärt rädd. Men det finns inget alternativ. Det här är något jag måste göra.
Om mig
Jag är en artonårig tjej med passioner som fotografering, båtar och föreningsliv. Mitt liv är inte hemskt, jag lever, har vänner och en familj som älskar mig. Ingen i min närhet är dödligt sjuk och ingen har ekonomisk kris.
Däremot så lever jag med panikångest. Det har jag gjort i snart tio år så det är ingenting nytt för mig. Min blogg heter Daglig strid, eftersom att det är så min panikångest känns. Jag brukar säga att det är som ett monster man hela tiden måste slå tillbaka för att det inte ska äta upp en levande.
I min blogg tänker jag skriva om min panikångest, mina strider och min vilja att övervinna mitt monster. Jag kommer även ge tips, råd och på andra sätt informera om panikångest, en vanlig vanlig men för många underskattad åkomma.
Jag är en artonårig tjej med passioner som fotografering, båtar och föreningsliv. Mitt liv är inte hemskt, jag lever, har vänner och en familj som älskar mig. Ingen i min närhet är dödligt sjuk och ingen har ekonomisk kris.
Däremot så lever jag med panikångest. Det har jag gjort i snart tio år så det är ingenting nytt för mig. Min blogg heter Daglig strid, eftersom att det är så min panikångest känns. Jag brukar säga att det är som ett monster man hela tiden måste slå tillbaka för att det inte ska äta upp en levande.
I min blogg tänker jag skriva om min panikångest, mina strider och min vilja att övervinna mitt monster. Jag kommer även ge tips, råd och på andra sätt informera om panikångest, en vanlig vanlig men för många underskattad åkomma.
Anledningen till att jag skapade den här bloggen var att jag hittade en annan blogg med samma ämnde. Tjejen som driver den bloggen inspirerade mig med sina tankar och känslor och jag fick lust att göra samma sak för någon annan.
